S1/2011R Temautredning av plankorsningsolyckor

Antalet plankorsningsolyckor i Finland minskade kraftigt från 1991 till 1998, men därefter har antalet varit stabilt och ibland rentav ökat något. Under de två senaste åren har antalet olyckor minskat. Minskningen i antalet olyckor återspeglas emellertid inte i antalet omkomna personer i plankorsningsolyckor. Sedan 1993 har cirka tio personer omkommit varje år i plankorsningsolyckor. Jämfört med övriga Europa är plankorsningssäkerheten i Finland sämre än i genomsnitt.

Sammanlagt 78 % av plankorsningsolyckorna med dödlig utgång inträffade i plankorsningar utan varningsanordningar. Olyckorna i plankorsningar utan varningsanordningar berodde vanligtvis på en felaktig iakttagelse av fordonets förare och inte på särskild risktagning från förarens sida. Hastighetsbegränsningen på vägen var oftast 80 km/h och på banan 120 km/h. Största delen av plankorsningarna utan varningsanordningar finns på enskilda vägar, och även största delen av dödsolyckorna inträffade i plankorsningar vid enskilda vägar. Så gott som alla plankorsningar utan varningsanordningar har brister jämfört med bantekniska anvisningar. Enskilda vägars väghållare saknar information om sina skyldigheter i anslutning till underhållet av plankorsningar.

Enligt den statistiska analysen är den farligaste plankorsningen en plankorsning som saknar varningsanordningar samt där hastighetsbegränsningen på vägen är låg och den genomsnittliga trafikvolymen per dygn hög. Sådana plankorsningar finns ofta i tätorter.

Åren 1991–2010 har antalet plankorsningar i Finland minskat med 140 stycken per år i genomsnitt. Från 2004 till 2009 sjönk antalet plankorsningar med 10 %, vilket var mer än i Europa i genomsnitt. Minskningen har dock inte hänfört sig till särskilt farliga plankorsningar, eftersom plankorsningar främst har avvecklats enligt banavsnitt för att möjliggöra en högre hastighet på banan. Att förbättra säkerheten i plankorsningar har inte heller alltid varit en del av saneringsprojekten för banor, utan säkerhetsförbättringar har endast genomförts med separat finansiering.

Uppgiftshanteringstiden för nödsamtal i anslutning till plankorsningsolyckor ökade under granskningsperioden 2003–2010. Tågledarna och nödcentraloperatörerna saknar ett enhetligt sätt för att lokalisera den plankorsning där en olycka inträffat. I de system som tågledarna har nämns inte kommuner, medan alla nödcentraloperatörerna inte kan lokalisera olycksplatsen utifrån angiven bankilometer. Räddningsväsendets riskbedömningsanvisning styr inte operatörs val på bästa möjliga sätt. Anvisningen har inte uppdaterats och ingen ansvarar för den på ett riksomfattande plan.

Det finns flera databaser med delvis bristfällig information om plankorsningar. Järnvägsaktörerna har inte heller en gemensam databas för registrering av olyckor och tillbud, utan varje aktör har sina egna databaser. Systemen uppdaterar inte automatiskt varandra.

Efter den föregående utredningen om säkerheten vid plankorsningar har man i Finland gjort flera undersökningar om säkerheten vid plankorsningar som finansierats av kommunikationsministeriet, Banförvaltningscentralen (nyförtiden en del av Trafikverket och Trafiksäkerhetsverket), Trafikverket och Trafiksäkerhetsverket. I undersökningarna har man också kommit med konkreta förslag för att förbättra säkerheten, men endast en del av dem har förverkligats.

En gemensamt vidtagen åtgärd av de olika aktörerna efter den föregående utredningen av plankorsningssäkerheten var en kampanj riktad till dem som använder plankorsningar och som bland annat omfattade tre radioinslag om risksituationer vid plankorsningar. Plankorsningskampanjens radioinslag valdes till en av de bästa allmännyttiga reklaminslagen i radio 2009. Andra åtgärder som håller på att genomföras är bland annat saneringsprojektet för banavsnittet Seinäjoki–Uleåborg där alla plankorsningar rivs.

Av de 61 tidigare givna rekommendationer för plankorsningar har 21 genomdrivits. Nio orealiserade rekommendationer är inte längre aktuella eller är för omfattande. Därför beslöt undersökningskommissionen att slopa dem.

För att förbättra säkerheten vid plankorsningar rekommenderar Olycksutredningscentralen följande:

1. En ny strategi borde göras upp för att förbättra säkerheten vid plankorsningar och utifrån den en konkret plan med finansieringsarrangemang.
2. Enskilda plankorsningars farlighet borde bedömas med hjälp av nya statistiska analyser för att man bättre ska kunna fastställa ordningsföljden för att avskaffa plankorsningar eller förbättra deras säkerhet.
3. Databaserna om plankorsningar och förhållandena vid dem borde förenas och hållas uppdaterade.
4. En gemensam olycks- och avvikelsedatabas för järnvägar borde upprättas i Finland.
5. Landskapens och kommunernas trafiksäkerhetsplaner borde även beakta säkerheten vid plankorsningar.
6. Vid planeringen av skoltransporter borde kommunerna förbättra säkerheten genom att undvika plankorsningar utan säkerhetsanordningar.
7. Tydliga anvisningar om hastighetsbegränsningar och användningen av STOP-märken borde upprättas för vägtrafiken.
8. Metoder för att förbättra synligheten i plankorsningar utan varningsanordningar samt deras användningsförhållanden och tekniska egenskaper borde fastställas.
9. Anvisningar om plankorsningar för väghållare borde göras upp.
10. Lokens och tågenheternas synlighet framifrån borde förbättras.
11. Vid planeringen av utdelningsrutter borde Itella förbättra säkerheten genom att undvika plankorsningar utan säkerhetsanordningar.
12. De riskbedömningsanvisningar som räddningsväsendet ansvarar för borde uppdateras fortlöpande och ha en riksomfattande instans som ansvarar för dem.

Olycksutredningscentralen vill särskilt lyfta fram två rekommendationer, eftersom det i samband med denna utredning dök upp nya aspekter som stöder genomförandet av dem:

• Att man för att förbättra synligheten byter ut de röda blinkande glödlamporna på bommarna och ljusenheterna mot blinkande eller blixtrande LED-ljus vid Suurisuo plankorsning och andra motsvarande plankorsningar där man har konstaterat att solen bländar. [B6/08R/S256]
• Olika aktörer bör utveckla system och ta i bruk anordningar som underlättar lokaliseringen. [B1/09R/S277]

S1/2011R Rapport (pdf, 3.99 Mt)

Rekommendationer 309-320