Coronaepidemins första fas i Finland år 2020

I slutet av år 2019 upptäckte man i Kina en ovanlig lunginflammation vars orsak visade sig vara Sars-CoV-2-coronavirus som smittat från djur till människa. Viruset spreds till en början i Kina och under januari ända till Europa. Fram till slutet av februari hade fem coronasmittor bekräftats i Finland. Epidemihotet konkretiserades för finländarna under de två första veckorna i mars, då en mängd begränsnings- och andra åtgärder förbereddes. Statsrådet konstaterade i samverkan med republikens president 16.3.2020 att undantagsförhållanden råder i Finland. Befogenheter i beredskapslagen började tas i bruk.

Samhället stängdes ner på många sätt. Nästan alla skolor övergick till distansundervisning och sammankomster med över tio personer förbjöds. Persontrafiken mellan landskapet Nyland och övriga Finland begränsades. Restaurangerna stängdes. Under den andra veckan i april började antalet smittor i Finland först jämnas ut och sedan långsamt minska. Restriktionerna lyftes efter hand. Situationen förbättrades så att man kunde slopa undantagsförhållandena i mitten av juni. I en internationell jämförelse klarade Finland sig väl under det första fasen av epidemin.

I början av en epidemi är det väsentligt att snabbt identifiera den risk som ett virus orsakar för att kunna begränsa viruset lokalt. Det fanns en långsamhet i att konstatera att coronaviruset utgjorde ett internationellt hot mot människors hälsa.

Viruset kom till Finland över gränserna. Trots att man observerade att sjukdomen spreds i Finland och i världen kan all gränstrafik inte stoppas av olika anledningar. De praktiska arrangemangen och till exempel juridiken var särskilt krävande, och därför tog det länge att få situationen under kontroll. Man hade inte förberett sig på att begränsa gränsöverskridande passagerartrafik som ett led i att hindra spridningen av epidemier. När det gäller beredskap hade man fokuserat på att bara enstaka smittade skulle komma till landet över gränserna.

Finland hade en heltäckande nationell pandemiplan från år 2012 som tagits fram för influensa. Planen hade inte uppdaterats eller övats tillräckligt på senare år, och följaktligen började den inte tillämpas i tid. När det gäller beredskapsplanering är själva planeringsprocessen viktig, eftersom den förbättrar organisationernas dagliga arbete mot ett mer krismedvetet håll, genererar utvecklingsidéer och därigenom beredskap att klara sig igenom många slags situationer.

Finland hade vid behov beredskap för snabba beslut samt begränsnings- och andra åtgärder. Ett politiskt samförstånd och bibehållandet av medborgarnas förtroende för åtgärderna och ledarskapet bidrog till denna beredskap. Myndighetsansvaret och ledningen baserade sig på den så kallade modellen med ett behörigt ministerium. Det rådde emellertid oklarheter avseende aktörskap och den förvaltningsövergripande verksamheten var bristfällig. Regeringen tvingades till detaljerad beredning i sina överläggningar, eftersom den inte fick tillräckliga förslag. Statens krisledningsmodell var inte fungerande eller så pass anammad att den kunde ha följts.

Till en början låg prioriteringen i åtgärderna på att hantera epidemin, men snart stod det klart att också många andra saker påverkade beslutsfattandet. Då började man samla in behövlig information på många sätt. De traditionella metoderna för inhämtning, utnyttjande och delning av information var inte tillräckliga. Vid beredningen av begränsningsåtgärder identifierade man inte alltid alla eventuella konsekvenser och man hann inte bedöma dem. Vid ett sådant tillvägagångssätt föreligger en risk för att ojämlikheten ökar och att de som sedan tidigare är i en svag ställning lider mest.

Finländarna kunde i stor utsträckning börja arbeta, studera och anlita tjänster på distans. Utvecklingen av en mobilapplikation som är nyttig i bekämpningen av coronaviruset gick emellertid inte snabbt. Under kriser behövs en förmåga för snabba tekniska utvecklingsprojekt.

Situationen förutsatte tydlig kommunikation, vilket också förverkligades med hjälp av statsrådets presskonferenser. Det uppstod oklarheter i situationer där det var bråttom, samordningen inte lyckades eller det inte fanns tydliga fakta att tillgå. En öppen sakkunnigdiskussion och fri rapportering i medier hör till demokratin. I krissituationer bidrar god samordning och tydliga ledningsförhållanden till en tydlig och enhetlig kommunikation.

Under granskningsperioden 1–7/2020 dog sammanlagt 333 människor i en infektion orsakad av viruset. Antalet bekräftade smittor var 7 500. Alla insjuknade upplevde inte att de fick den hjälp som de behövde inom hälso- och sjukvården.

Munskydd och annan skyddsutrustning var en viktig del av hanteringen av virusspridningen, först inom hälso- och sjukvården och senare i medborgarnas vardag. I beredskapsplaneringen hade skyddsutrustningsbehovet beaktats, men det stora behovet av utrustning kom som en överraskning. Användningen av munskydd bland befolkningen var något nytt, och därför saknades beredskap att ge handledning om användningen av munskydd och att smidigt börja använda dem.

Under sommaren 2020 lättade situationen i och med åtgärderna och virusets epidemiologiska säsongsvariation, och begränsningar kunde avvecklas. Man förberedde sig inte tillräckligt på den andra vågen som var att vänta under hösten. Under en förlängd kris behövs kontinuerliga, framförhållande förberedelser.

Utredningskommissionen rekommenderar att

1. Statsrådets kansli ska se till att krisledningsmodellen revideras så att man förmår tillämpa den och vet hur den ska tillämpas under kommande kriser. Modellen ska säkerställa att ett öppen, förutseende och tillräcklig beredskap och samverkan inleds i tid. Dessutom behövs en på förhand planerad instans som i huvudsyssla ser till att ärenden bereds, verkställs och följs upp aktivt. Ledningen och ansvarsområdena för kommunikationen ska vara tydliga och sådana att politiska beslut och sakkunnigsynpunkter skiljer sig från varandra.

2. Statsrådets kansli ska se till att en verksamhetsmodell för informationsutbyte byggs upp mellan statsförvaltningen, regionerna och kommunerna, där en lägesbild kan samlas in och delas på ett informationssäkert sätt i båda riktningarna. Via systemet kan också beslut och planerade åtgärder kommuniceras. Modellen förutsätter att alla regioner har lämpliga och enhetliga kontaktpunkter.

3. Justitieministeriet ska bereda en lagstiftningsram där statsrådet under en omfattande kris kan styra regionförvaltningsverken och kommunerna till enhetliga och snabba åtgärder som dock beaktar de regionala särdragen.

4. Statsrådets kansli ska se till att en gemensam funktion utvecklas för statsförvaltningen, regionerna och kommunerna, inom vilken man regelbundet bland annat med hjälp av revisioner granskar beredskapstillståndet och stödjer organisationerna i deras beredskapsarbete. Samtidigt uppstår en uppfattning om huruvida beredskapsskyldigheten, resultatstyrningen, resurserna och de strategiska målen är tillräckliga.

5. Statsrådets kansli ska se till att rutiner tas fram för nätverkande samt delning och användning av öppen information bland myndighetsaktörer för att informationen samt kompetensen vid universitet och andra sakkunnigorganisationer ska kunna utnyttjas i krissituationer. Detta förutsätter verksamhetsmodeller för att informationen ska kunna skickas säkert även utanför myndighetsaktörerna. Saken ska inkluderas i beredskapsplanerna.

6. Finansministeriet ska se till att man för statsförvaltningen och kommunerna bereder rutiner med vilka man både inom statsförvaltningen och kommunalförvaltningen kan utföra personalförflyttningar på ett planerat och smidigt sätt redan i kris- eller störningssituationer som är mindre än undantagsförhållanden.

7. Institutet för hälsa och välfärd ska stärka sin verksamhet av lägescentralkaraktär för daglig uppföljning av farliga sjukdomar, ta fram analyser samt kommunicera aktivt och systematiskt med åtminstone statsrådets lägescentral, social- och hälsovårdsministeriet samt jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde, internationella aktörer och forskarsamhället. Dessutom behövs en gemensamt förstådd kategorisering för att inleda behövliga och på förhand planerade åtgärder utan att tveka.

8. Inrikesministeriet ska se till att en heltäckande, förvaltningsövergripande plan som omfattar olika perspektiv görs upp för verksamheten vid gränsövergångsställen samt för kontrollerad begränsning av gränstrafiken, hälsokontroller och kontroll i krissituationer.

9. Arbets- och näringsministeriet ska utveckla tillvägagångssätt och samarbetsrelationer med centrala aktörer inom handeln så att stora, plötsliga upphandlingar görs av sådana organisationer som har nätverk och kompetens i utrikeshandel. Upphandlingsberedskapen inövas genom att material som ska upplagras i försörjningsberedskapssyfte anskaffas med hjälp av samma mångsidiga kanaler och om möjligt i hemlandet.

10. Finansministeriet ska se till att Finland får en nationell beredskap för digitalteknikprojekt som kan startas snabbt och för att sådan kompetens inom applikationsutveckling, dataskydd och informationssäkerhet som svarar mot kraven i krissituationer finns tillgänglig.

11. Social- och hälsovårdsministeriet ska utreda möjligheterna att förbättra obduktionsmöjligheterna i en krissituation som utvecklas snabbt. Syftet bör vara att samla information för att lindra skador.

12. Social- och hälsovårdsministeriet ska se till att social- och hälsovården förmår identifiera hjälpbehovet hos stora människogrupper i olika omfattande kriser och svara mot detta behov på ett samordnat sätt oavsett människans vistelseort eller vårdplats.