S1/2010Y Drunkningsolyckor i Finland 1.4.2010–31.3.2011

Centralen för undersökning av olyckor inledde den 8 mars 2010 en temaundersökning med syfte att samla in information om drunkningsolyckor under ett års tid. Undersökningsperioden var 1.4.2010–31.3.2011. I praktiken var arbetet något mer omfattande eftersom alla de fall då ett dödsfall hade samband med vatten måste granskas för att identifiera drunkningsolyckorna. Antalet sådana fall som framkom var 329 av vilka 228 (69 %) betraktades som olycksrelaterade dödsfall. Av dessa fall klassificerades 73 (22 %) som självmord, 17 (5 %) som naturliga dödsfall, dvs. sjukdomsmortalitet, och 8 (2 %) som misstänkt brott mot liv eller att personen tvingades ner i vattnet. Tre dödsorsaker kvarstod som oklara (1 %).

Undersökningen inriktades primärt på olycksrelaterade dödsfall men de insamlade uppgifterna ger även möjlighet till undersökning av andra grupper, t.ex. självmord. Av de olycksrelaterade dödsfallen orsakade drunkning 213 (93 %) personers dödsfall. I de återstående olycksrelaterade fallen var dödsorsaken någon annan än drunkning, t.ex. olika skador, hypotermi eller förgiftning.

Under undersökningsperioden var de tre huvudgrupperna av olycksrelaterade dödsfall i samband med vatten olyckor i anslutning till simning (32 %), olyckor i anslutning till båtar (30 %) och halkning, störtning eller fall i vatten (25 %). Det största antalet olyckor i anslutning till simning berörde vistelse i vattnet nära stranden och högst tio meters simsträcka, däremot inte t.ex. motionssimning. De flesta båtrelaterade olyckorna avsåg inte egentligt båtliv utan aktiviteter i små båtar nära stranden. Den fjärde största gruppen var olyckor vid bristande is (7 %) där något över hälften av personerna hade hamnat i vattnet genom isen utan fordon. De återstående fallen, något över 6 procent, inträffade i samband med fordon som hamnade i vattnet (inklusive cyklar), dykning eller i badkar.

De flesta olycksfallsrelaterade olyckorna inträffade i insjöar. Under undersökningsperioden omkom 110 (48 %) personer vid sådana olyckor. I havsområdet inträffade 51 dödsfall, 22 i åar, 14 i tjärnar och 5 i inomhusbassänger. De återstående 26 dödsfallen inträffade i olika mindre vattendrag, t.ex. diken, bäckar och kärr samt i badkar. Tre av fem (59 %) olycksrelaterade dödsfall inträffade under alkoholpåverkan. De flesta dödsfallen inträffade i åldersgrupperna 50–79 år. Av alla personer som omkom vid drunkningsolyckor var 195 (85 %) män. Under uppföljningsperioden inträffade tio olycksrelaterade dödsfall i anslutning till vatten där de omkomna var personer under 18 år. Av dessa var åtta i åldern 0–12 år.

Antalet drunkningsolyckor har minskat från och med 1950-talet då antalet var 500 dödsfall per år. I dagsläget är antalet per år i storleksklassen 200 omkomna vilket fortfarande är ett problem. Enskilda åtgärder som skulle förbättra helhetsbilden är svåra att hitta eftersom drunkningsolyckorna inträffar på så många olika sätt (simning, båtar, fall i vattnet, isolyckor). Läget måste förbättras i små steg med många samtidiga metoder.

En god individuell funktionsförmåga, rätt utrustning och säker miljö ger i nästan samtliga fall de bästa möjligheterna att klara sig när man vistas vid vatten. Om dessa förutsättningar saknas bör man undvika vistelse vid vatten. Många harmlösa problem på torra land kan leda till dödsfall när de inträffar på sjön. Utomstående personers möjligheter att vidta räddningsåtgärder är inte heltäckande ens på livliga badstränder.

Konkreta mål i syfte att minska antalet omkomna i drunkningsolyckor borde föreslås på hög nivå inom statsförvaltningen. En organisation borde skapas för att kunna utföra det tidigare splittrade arbetet brett och med god effektivitet. Grunden för det förebyggande arbetet ska vara tillräcklig kunskap om de fenomen som ska förebyggas och därför bör insamlingen av information om drunkningsolyckor utvecklas.

Promillegränsen för båtförare borde stramas åt och övervakningen på små sjöar utökas. Majoriteten av de båtrelaterade drunkningsfallen har samband med roddbåtar och därför borde alkoholgränserna även beröra dessa. Dessutom borde man få roddbåtsanvändarna att bära flytkläder, eventuellt bland annat med hjälp av normstyrning.

Goda simfärdigheter ökar möjligheterna att rädda sig i olika farosituationer på sjön. Därför borde den simundervisning som ges i skolorna utvecklas så att alla som har förutsättningar lär sig simma i lågstadiet. Simfärdigheterna kunde kontrolleras under beväringstjänsten.

I syfte att förbättra säkerhetskommunikationen borde Rundradion införa förmedling av säkerhetsinformation och aktiv produktion av olika översikter som en permanent uppgift för den offentliga tjänsten. Teman, till exempel sjösäkerhet, borde väljas utifrån storleksklassen på problemet, den uppskattade effektiviteten och aktualiteten.

S1/2010Y Rapport (pdf, 3.92 Mt)