B4/2004L Flygolycka i Äkäslompolo, Kolari 19.9.2004

Vid Äkäslompolo sjö i Kolari inträffade en flygolycka 2004-09-19 ungefär klockan 17:36, där ett privatägt amfibieflygplan av typ Lake LA-4-200 Mod ”Buccaneer” OH-AKF under distansflygning störtade i Äkäslompolosjön. Flygplanet förstördes fullständigt vid sammanstötningen och sjönk inom några minuter till ca 10 meters djup. Det två personerna i flygplanet dödades. Centralen för undersökning av olyckor tillsatte 2004-09-24 genom sitt beslut B 4/2004 L en haveriutredning. Till ordförande utsågs utredare Pekka Alaraudanjoki samt som medlem utredare Matti Korjula, Sippo Nevalainen och Juhani Mäkelä.

Det störtade flygplanet startade från stranden vid Jerisjärvi i Rauhalaby, varifrån männen hade för avsikt att flyga till Rovaniemi Ylikylä och landa vid byn, i Ounasälven. I vänstersitsen, på förarplatsen fanns en person som inte längre hade ett giltigt certifikat och bredvid satt flygplanets ägare, som hade ett giltigt certifikat. Flygplanet hade dubbelstyrning. På grund av dåligt väder flög de lågt, på ungefär 50-100 meters höjd och följde Äkäsjoki vattensystem söderut från Jerisjärvi. Männen hade uppenbarligen planerat att flyga via Äkäslompolosjön, varifrån det skulle ha varit möjligt att åka i ravinen mellan Ylläs- och Kesänkitunturi mot öppnare område och därifrån vidare till Ounasjoki och målet i Ylikylä.

Flygplanet hade nått Äkäslompolosjöns norra strand på ungefär 30-50 meters höjd i nära marschfart. I närheten av stranden hade flygplanets övre bakre fästöra till vänster stabilisator brutits av helt till följd av utmattning. Därefter vreds stabilisatorn nedåt, och sedan bröts även den främre fästöra av lufttrycket. Stabilisatorn satt kvar i flygplanet endast med det bakre fästets nedre fästöra. Skadan gjorde, att flygplanets pilot inte kunde hantera flygplanet, utan det störtade i sjön under högerlutning. Den högra vingens spets träffade vattenytan först, varefter flygplanet kastades åt vänster. Den vänstra vingen och den främre flygkroppens vänstra del tog emot den största anslagsenergin. De båda männen i flygplanet sjönk tillsammans med flygplanet till 10 meters djup och avled genom drunkning.

Undersökningen ledde till att vädret eller besättningen inte hade någon direkt inverkan på att olyckan inträffade. Det övre fästörat för den vänstra stabilisatorhalvans bakre infästning hade under en relativt lång tid utsatts för sådana krafter, att materialets utmattningshållfasthet överskridits och brottet uppstått. Det fanns inga tecken på, att fästet under längre tid skulle ha varit helt av. När fästets slutgiltigt gick av, var den intakta delen av tvärsnittet mycket liten. Det fanns inga tecken på, att brottytorna hade skavt mot varandra. Detta tyder på, att när fästet slutligen gått sönder så har stabilisatorn av luftströmmen slitits loss även från det främre fästörat, som försvagats av vibrationer. Luftströmmen hade då vridit stabilisatorn nedåt, så att trimmens vridrör på höjdrodret hade vridits av och den konstruktion som förenar höjdrodren hade slitits av. Då gick flygplans möjlighet till höjdstyrning nästan helt förlorad.

Olycksorsaken var ett utmattningsbrott i det övre fästörat för stabilisatorns bakre infästning, som i sin tur ledde till att hela fästörat bröts av, så att stabilisatorn vreds nedåt. Då förlorade flygplanet styrförmågan och flygplanet störtade i sjön.

Haveriutredningen har 2004-10-07 rapporterat till Luftfartsverkets Luftfartsinspektion om den gjorda undersökningen och brottet av stabilisatorns infästningsöra. De nuvarande service- och inspektionsinstruktionerna för luftfartyg är idag sådana, att ett utmattningsbrott i ett fästöra är nästan omöjligt att upptäcka. Därför rekommenderar haveriutredningen att den behöriga luftfartygsmyndigheten ska vidta åtgärder för att säkerställa tillförlitligheten hos infästningarna av stabilisatorer.

B4/2004L Rapport (pdf, 1.28 Mt)