S1/2007M Kollisioner med hamnanläggningar som utnyttjas av passagerarfartyg

I takt med att fartygen blivit större har säkerhetsmarginalerna för hamnmanövreringen minskat. Det har inträffat ett flertal kollisioner mellan ro-ro-passagerarfartyg och hamnanläggningar. I denna säkerhetsutredning beskrivs sammanstötningar som har inträffat i hamnar för passagerarfärjor. Därtill beskrivs vårt lands viktigaste passagerarhamnar, deras kajkonstruktioner samt passagerar- och biltrafiken på kajområdet. I hamnarna sker ofta smärre sammanstötningar som kan förorsaka skador på kajens kollissionsskydd. Dessa olyckor har inte noggrannare behandlats i rapporten.

Riskerna vid kollisioner har bedömts ur hamnens synvinkel. Ett fartyg som kolliderar med hamnkonstruktioner som en följd av ett mänskligt misstag, hård vind eller fel i apparatur kan utgöra en fara för de människor som är i hamnen. Aktern på ett modernt ro-ro-fartyg är i allmänhet fullt bred för att fartyget skall uppfylla de krav på gällande stabilitetsbestämmelser. När också sidorna i mittsektionen är lodräta är det endast den välvda bogen som har ett utsprång som kan träffa passagerargångar, landgångar och andra konstruktioner som ligger innanför kajkanten.

Fel på apparatur kan också indirekt påverka risknivån vid operering. T.ex. ifall fartyget har ett fel på lastningsporten kan förtöjningen undantagsvis göras med andra sidan till för att möjliggöra lossning av lasten. En dylik sällsynt åtgärd kan öka risken för kollision på grund av brist på rutin som hör samman med situationen och svårigheter med att bedöma omständigheternas påverkan.

I denna säkerhetsutredning har man bedömt den risk ett fartyg som kolliderar med kajen förorsakar människor och fordon på hamnområdet samt hamnanläggningar. Ytterligare har man utrett de skador som kan uppkomma som en följd av att förtöjningslinorna till ett fartyg, som är förtöjt vid kajen, brister.

Faktorer som påverkar passagerarsäkerheten i hamnarna är: hur passagerar- och bilströmmarna löper på hamnområdena, och hur de infaller tidsmässigt i förhållande till fartygstrafiken. I några hamnar höjs risknivån av att passagerargångar är placerade nära kajlinjen, av att bilfilerna ligger nära färjornas förtöjningslinor och av tidtabeller som leder till passagerarströmmar i passagerargångarna och på körfilerna samtidigt som ett fartyg opererar vid en intill liggande kajplats.

Med rätt förverkligande och användning av kajkonstruktioner, definiering av operativa gränser, och med planering av åtgärderna vid hamnmanövrering av fartygen, kan man förhindra kollisioner, och förbättra personsäkerheten och minimera de materiella skadorna vid en eventuell kollision.

Miljöfaktorer inverkar betydligt på hur speciellt ro-ro-fartyg kan fungera i hamnområdet. Den stora sidoytan på dylika fartyg begränsar deras möjlighet att operera vid hårda vindstyrkor, och oftast är det opereringsförhållandena specifikt i hamnområdet som begränsar trafikeringen längs hela rutten. Vindriktningens påverkan på förvekligandet av olika manövreringsåtgärder är betydande, och det är fördelaktigt att redan på förhand visualisera och planera de optimala körlinjerna och manövreringsåtgärderna till hamnområdet i olika vindriktningar.

För att en indragbar landgång skulle vara helt säker vid en eventuell kollision borde den byggas med en så stor flyttbarhet att konstruktionen skulle bli0 tung och kostsam. I praktiken kan man inte helt förebygga kollisionsskador gällande landgångar, men fastsättningen av landgången vid passagerargången kan förverkligas så att landgången ger efter vid kollisionen så att passagerargången klarar sig utan skador. Fartygets manövreringsåtgärder och körlinjer kan anpassas så att ankomsten till kajen sker i en bibehållen liten vinkel, vilket gör att fartyget, i en oväntad situation, inte kan vrida sig i en sådan vinkel att fartygets skrov eller däckskonstruktion kan skada konstruktioner som finns på kajen.

Risken för skador på hamnanläggningar kan ytterligare minimeras genom en sådan planering av hamnanläggningen att fartygen backar in mot kajen. Ett dylikt förfarande innebär oftast att fartyget på ett naturligt sätt anlöper kajlinjen i en liten vinkel, med fören utåt från kajen. I detta fall är det mycket osannolikt att fören skulle vara den del av fartyget som, vid en kollision, först skulle stöta ihop med strandkonstruktionerna. Även om så vore fallet, så skulle riktningen på fartygets köllinje i en sådan situation ligga så nära kajlinjen att förens utsträckning förblev tryggt liten. Beroende på lastens art kan en del fartyg dock inte alltid förtöja med aktern mot kajen, för dessa fartyg är en lossning av lasten i andra ändan av rutten möjlig endast via bogporten.

S1/2007M Rapport (pdf, 1.97 Mt)

 
Publicerad 3.5.2007