S1/2002M Sjöradiotrafik i kritiska lägen

Internationella regler för sjöräddningsoperationer och nöd- och säkerhetskommunikation i samband med dem utfärdas av två olika fackorgan inom FN. Internationella sjöfartsorganisationen IMO (International Maritime Organization) i London utfärdar regler om förfarandena vid sjöräddning, medan Internationella teleunionen ITU (International Telecommunication Union) i Genève ger instruktioner om förfarandena för nöd- och säkerhetskommunikation.

Enligt det nya nöd- och säkerhetssystemet för sjöfarten, GMDSS, skall den räddningscentral som leder sjöräddningsinsatsen också leda nödkommunika-tionerna. Alternativt kan centralen förordna en annan central att ta hand om denna uppgift . De internationella reglerna för sjöräddning respektive nödkommunikationer har emellertid inte förenhetligats på det internationella planet. Denna tudelning utgör ett klart missförhållande.

Både sjöräddningsinstruktionen och instruktionerna för nöd- och säkerhetskommunikation bör åtminstone på det nationella planet sammanföras i en sjöräddningsinstruktion. I Finland är det kommunikationsministeriet som utfärdar anvisningar om radiokommunikation, medan inrikesministeriet har hand om sjöräddningsinstruktionen. Kommunikationsministeriet försökte för ett antal år sedan göra de internationellt fastslagna förfarandena klarare och tydligare på det nationella planet. Inrikesministeriet gick emellertid inte med på att åta sig att handha nödtrafiken, eftersom gränsbevakningsväsendet, som lyder under ministeriet och som ansvarar för sjöräddningen, motsatte sig detta. Därför kunde sjöräddnings-instruktionerna inte heller sammanslås med instruktionerna för nöd- och säkerhets-kommunikation på det nationella planet. Först i sjöräddningslagen av år 2001 förordnades gränsbevakningsväsendet slutligen att ta hand om nödtrafiken.

Tudelningen och avsaknaden av övergripande instruktioner har hitintills försvårat skötseln av nöd- och säkerhetstrafiken. Sjöräddningscentralen, VTS-centralen och den kustradiostation som sköter säkerhetstrafiken, kunde, trots att de inte alla lyder under samma ministerium, i mån av möjlighet samlokaliseras. Därigenom kunde man garantera att det i ett nödläge finns tillräckligt med personal för att ta hand om situationen och larma sjöräddningen.

Kapitel 1 i denna rapport beskriver i korthet sådana allmänna drag som i ljuset av undersökningarna är typiska för radiokommunikationerna i kritiska lägen. I praktiken är det sällsynt att ett fartyg i nöd inleder nödtrafik. Det har också kunnat konstateras att inte heller sjöräddningscentralen eller sjöräddningsundercentralen har satt i gång nödtrafiken för det nödställda fartygets räkning, trots att det funnits goda grunder för detta.

Kapitel 2 ger en översikt av sjöradiosystemen med tonvikten lagd på GMDSS, dess delsystem och egenskaper samt de förfaranden som det internationella radioreglementet föreskriver.

Kapitel 3 beskriver hur de finländska bestämmelserna utvecklats och hur de olyckor som inträffat påverkat bestämmelserna.

Kapitel 4 presenterar de olyckor som varit föremål för undersökning och radio-kommunikationerna i samband med dem.

Kapitel 5 består av en analys som försöker ge svar på varför nödställda fartyg inte går över till nödkommunikation och varför nödkommunikationerna inte påbörjas för fartygets räkning utan trafiken sköts som rutintrafik eller genom mobiltelefoni.

Kapitel 6 innehåller arbetsgruppens slutsatser.

Kapitel 7 innehåller dess rekommendationer.

Bilagorna ger en översikt av den radioutrustning som fartyget skall ha och den radiopassning som det skall upprätthålla enligt GMDSS. Vidare beskrivs DSC-anordningens egenskaper, GMDSS-sjöområdena på Östersjön, Finlands sjöradio-nät samt förfarandena vid nöd- och säkerhetskommunikation, som får en grundlig genomgång. Bilagorna kan användas som hjälp vid radiokommunikation och som en kortfattad handbok i nöd- och säkerhetskommunikation.

S1/2002M Rapport (pdf, 3.26 Mt)

 
Publicerad 30.11.2002