Framsida » Rapporter » Övriga olyckor » Undersökningsrapporter per år » 2004 » A 2/2004 Y Naturkatastrof i Asien 26.12.2004

A 2/2004 Y Naturkatastrof i Asien 26.12.2004

Morgonen den 26.12.2004 skedde en rörelse mellan kontinentalplattorna nordväst om Sumatra. Rörelsen åstadkom en ungefär 1 200 km lång spricka i jordskorpan, en kraftig jordbävning och en omfattande flodvåg (en tsunami). Vågen ledde till ofantlig förödelse, i synnerhet vid kusterna av Sumatra, som hör till Indonesien, och Thailand, Sri Lanka och Indien. I katastrofen omkom 178 finska medborgare och omkring 250 finska medborgare skadades.

Händelsen definierades som en storolycka på basis av 3 § i lagen om undersökning av storlyckor (373/85). På basis av 1 § i lagen tillsatte statsrådet 13.1.2005 en undersökningskommission för att undersöka händelsen.

Jordbävningen ägde rum ungefär klockan 08 thailändsk tid. Tsunamin bröt in över norra spetsen av Sumatra, över Aceh, ungefär klockan 08.30. Den västra kusten av Thailand drabbades omkring klockan 10 och Sri Lanka en timme senare. Tsunamin var helt oväntad både för de lokala invånarna och för turisterna. För finländarnas del var förlusterna störst i Thailand. Därför koncentrerades undersökningen på Thailand. Invånarna satte omedelbart och de thailändska myndigheterna omkring en timme efter händelsen igång med de lokala hjälpinsatserna. Sjukhusen i området kring Phuket och Takua Pan överbelastades när hundratals patienter kom in samtidigt och man började flytta skadade till sjukhusen i området kring Bangkok. På resebyråernas initiativ började finländarna från och med kvällen 26.12 föras hem med charterflyg. Myndigheterna började agera på morgonen 27.12, då beslut fattades om att evakuera alla finländska turister som befann sig i området, vid behov på statens bekostnad. De av staten beställda evakueringsflygningarna inleddes på kvällen 27.12 och avslutades 2.1.2005. Omkring 3 300 personer fördes hem till Finland med evakueringsflygningarna. Dessutom kom ca 400 personer med reguljärflyg. Med flygturerna ut till katastrofområdena fördes främst sjukvårdspersonal från Finlands Röda Kors, annan biståndspersonal, identifieringspersonal från polisen (DVI) och biståndsmaterial. I Finland organiserades vård på centralsjukhusen, psykosocial vård till dem som behövde den samt tjänster av olika slag för de anhöriga. För omkomna som flögs hem ordnades ett värdigt mottagande på Helsingfors flygplats.

Vid undersökningen klarlades uppkomsten och följderna av naturkatastrofen, händelseförloppet sett ur finländsk synvinkel, myndigheternas, företagens, organisationernas och samfundens verksamhet, hemtransport- och evakueringsflygningarna till Finland, räddningsverksamheten och vården av offren samt ledningssystemet och informationsverksamheten i Finland. Under två resor till Thailand utreddes förhållandena på orterna i fråga samt hur räddnings-, evakuerings- och hälsovårdssystemet fungerade. Vid undersökningen konstaterades att myndigheterna saknar fullgod beredskap för att vidta omedelbara åtgärder med syfte att hjälpa finländare vid en storolycka som sker utomlands. Trots detta uppnådde biståndsverksamheten tillräcklig effekt inom loppet av ett par dagar, när den väl kom i gång efter dröjsmålet. Personalen, med olika uppgifter, arbetade frivilligt på gränsen till utmattning. Ansvaret för den operativa ledningen gavs till ett beredskapschefsmöte under ledning av statssekreteraren vid statsrådets kansli. Utrikesministeriet var behörigt ministerium och en tjänsteman vid UM ledde evakueringsoperationen. Inom sex dagar kunde alla finländare flygas hem. Informationsverksamheten var ett misslyckande. Informationen från UM höll sig till de officiella uppgifterna, vilka stod i total konflikt med den information som allmänheten och media ansåg vara riktig och som senare visade sig vara korrekt. Följden blev en djup misstro till informationen från myndigheterna och denna misstro kunde inte skingras under den första kritiska veckan. Vid undersökningen av informationsverksamheten kom det fram att huvudparten av media under den första dagen litade på den officiella informationen, men att inställningen förändrades när informationen visade sig vara felaktig.

Händelsen, en naturkatastrof, var oundviklig. Det fanns inget system för varningar eller alarm. Invånarna och turisterna inom området kände inte till tsunamis och kunde därför inte vara förberedda på en sådan. Researrangörer och hotell kunde inte heller vara beredda på en tsunami. Evakuerings- och vårdmöjligheterna var inte planerade för en katastrof av den här storleksklassen. Beredskapsorganisationen i Thailand, som var omfattande och nådde ända ut till små byar, gjorde det möjligt att snabbt inleda biståndsverksamheten. Försvarsmakten organiserades utan dröjsmål till att delta i räddningsinsatserna. Även andra stater bidrog på en kort tid med sakkunnigt och väl utrustat bistånd till katastrofområdet.

I Finland hade resebyråerna, flygbolagen och Röda Korset beredskap att snabbt inleda hjälpinsatserna. En del av kapaciteten inom sjukvårds- och räddningsbranschen samt hos flygbolagen, som skulle ha funnits att tillgå, utnyttjades dock inte. När myndigheterna väl började agera, var verksamheten tillräckligt omfattande, men i synnerhet för utrikesministeriets del avslöjades en otillräcklig aktionsberedskap samt försummelser i att åtgärda redan tidigare observerade brister. Orsaken är svagheter i de tväradministrativa beredskapsåtgärderna, alltså åtgärderna över förvaltningsgränserna, vilka förefaller bero på bristande samarbete och till en del på revirtänkande.

A2/2004Y Rapport (pdf, 2.19 Mt)

Meddelande om undersökningskommission 11.1.2005.

 
Publicerad 26.12.2004